Alltså en sån där dag då jag så gärna vill men det går fel. Efter diverse mutor och hot kommer vi äntligen utanför dörren och styr stegen mot dagis (ja, vi kallar det dagis men har samma krav på verksamheten som de som kallar det förskola). De där tre minutrarna till dagis skall kompensera mitt dåliga samvete för mitt "mano-depressiva" morgonhumör. Vi pratar om vädret, ser på lastbilen som lastar av något och annat av vikt för en tre - och en fyraåring och en mamma som så gärna vill ha en fin morgon med sina barn.
Då storasyster är på dagis går vi med lillasysters dagisgrupp (hon är sjukskriven den lilla) till lekparken i skogen. Leker och plockar blåbär. I skogen finns mycket plats för tankar och rörelse och tålamod. Ingen stress, inget måste... Vi borde stannat där hela dagen...
Väl hemma är S huuungrig, inte på mat men på blåbär. Jag har lärt mig att man skall äta mat först. Det är viktigt. Varför är det viktigt? Blåbär är ju också nyttigt... Men de skulle vi ju ha till pajen i mammans fyrkantiga värld. S vill ha blåbärsburken bredvid sig. Den har lock och det nöjer hon sig med först...men inte sen... Hon äter mat men blåbärsburken skall stå på många olika sätt...till vänster, till höger, uppochner...helst utan lock...för många sätt för den fyrkantiga mamman och plötsligt står burken hööögt upp till litens förtvivlan...
Så fortlöper dagen, ömsom skratt, ömsom gråt. Ilska, bus och experiment. Så som barn lär i sin vardag. Mamman har inte städat, har låtit "blåbärsklänningen" ligga med Vanish i många timmar, har inte hittat tofu i affären och kan inte bidra tillräckligt till varken sina barns goda hälsa eller miljön. Ugnen står på 225 grader i minst tre timmar, även där ett svek mot moder jord. Ingredienserna till blåbärspajen har inte mätts upp av ivriga små barn, smöret till smuldegen inte kramats av knubbiga små barnhänder. Fingerfärgen och rullen med papper ligger högt upp, för högt upp för barnafingrar. En "konsekvens" av barnens "val" efter mitt löfte att "om inte" så hamnar fingerfärgerna där uppe... De gråter, vill inte ha pyjamas, vill inte borsta tänderna eller sova. De har lekt kuddkrig, simhall och läkarmottagning. Strax innan läggning hittar jag S på pottan i badrummet med cykelhjälm och en "halv" pyjamas ätandes storasysters rester av kvällens thaimatsmiddag... Fullkornsnudlar som ett skägg...lite vid fötterna...
Det är så här det är vad? Säg att det är normalt...
Barnen väljer varsin bok, som alltid, Jag säger att ibland är det svårt att vara mamma, att det inte är deras fel och att jag älskar dem Ifrån köket spelar Spotify playlistern John Meyer som börjat spela av en slump då E tryckte runt på lite knappar. "Det här är pappas sång! Han sjunger den jättebra!" Ja, det gör han min skatt... Jag läser, barnens kroppar blir tunga av sömn och jag tänker att i morgon, då...Att jag aldrig lär mig.
Jo, by the way, blåbärspajen är klar, klockan är midnatt men det är ok.
Jag förlåter mig själv och jag älskar mina barn!
I morgon skall vi äta blåbärspaj och måla med fingerfärg, kanske samtidigt...
13 kommentarer:
Vilket härligt och ärligt inlägg. För visst är det precis så det är, vissa dagar värre och vissa dagar bättre. Har snart i 16 år varit mamma och jag har inte alla dagar ännu lärt mig... Efter de värre dagarna går man omkring med en klump i magen, varför - varför kunde jag inte bara ha sett genom fingrarna, varför stressar jag upp mig på småsaker osv.
Jag försöker dock intala mig själv, att det nog hos de allra flesta familjer finns såna här dagar. Och av de allra flesta barnen så blir det helt normala vuxna en dag som har förstålse för att alla dagar kan inte vara strålande solskensdagar :)
Ha en superdag idag!
Kram Nilla
PS. Älskar dina bilder, smyger alltid omkringg här men som synes så rätt så osynligt ;)
Men gud så bedårande gulligt! Och JA, det ÄR så det är... ;) Tyvärr eller som tur är, inte vet jag!
Livet är ju, eller hur - det är bara hänga på... Ibland funkar det, ibland inte. Men att få sitta på pottan, med hjälm på huvudet och äta thaimat tycker jag verkar vara en utomordentlig idé.
Alltid vill man räcka till och lite mer än så till och med. Man ska vara pedagogisk, lära sin barn något, vara snäll, lyhörd, uppfostrande, smart, gärna steget före, föregå med gott exempel... Ja listan kan nog bli hur lång som helst. Vem som helst hör ju att det inte går. Inte hela tiden, inte jämt. Jag tycker att det låter som att ni har haft det riktigt gott. Och jag unnar er verklgien att få sitta och äta god blåbärspaj samtidigt som ni kladdar med färg. tänk vilka konstverk det kan bli av det... ;)
kram vännen
Guuud, så underbart och befriande att läsa...du är inte bara en fantastisk fotograf, du har förmågan att uttrycka dig i skrift oxå!
KRAM
Hanna
börjar grina då jag läser detta. för att jag känner igen mig SÅ väl! mer sånt här till dagens mammor!! kram <3
Hej!!
Hittade hit via Sussi från Sussisvärld, hon länkade just ditt sista inlägg..
Läser och förundras....Vad härligt och ärligt du beskriver en vanlig dag som småbarnsförälder. trots att mina "barn" är 17 år så känns det igen.
Keep up the good work girl!
Varma hälsningar Loella
underbara du...det var ärligt och härligt att läsa:)) Känner igen mig och det tror jag de flesta av oss småbarnsmammor gör:))
målet är inget...vägen dit är allt:))
kram du fina...
kråke
Du ÄR helt underbar....Kram
Så underbart skrivet!
Och ja, det är så det är...
Allt gott!
Var tvungen att länka till dig idag. Så otroligt underbart skrivet, så sant och avskalat.
Ses vi under helgen?
Kramar
Hej,
Vad fint du har skrivit! Visst har man såna dagar titt som tätt:)Hoppas din din dotter mår bättre.
Stor kram Niina
Så underbart att läsa det du skriver. Sitter här på jobbet och får tårar i ögonen. Såååååå skönt att höra fler som har det som vi!!! Att vara mamma innerbär så mycket dåligt samvete och samtidigt så mycket kärlek och glädje. Tack för din blogg!!!
AL - du är bäst! KRAM Lina <3
Jag älskar dig :')!
Skicka en kommentar